Har haft jobbarhelg i helgen, och som vanligt sätter det igång en massa tankar och funderingar. Har ni någonsin känt hur ni känner er oövervinnerliga, hur allting i livet bara går så oförskämt bra att det någongång måste rasera? att det inte är möjligt att det får vara så bra som de är just då? Ibland dyker den känslan upp.. den är underbar.. känns inte som något i världen kan förändra det. Sen vips förändras det över en sekund ialla fall.. i nästa andetag finns inte den där underbara känslan längre, den är som bortblåst, det jag trodde var oövervinnerligt var väldigt lättbesegrat.
I vänskapsförhållanden och i relationer är tillit väldigt viktigt. När man ger sitt förtroende till någon så vill man att den personen ska vårda det och ta tillvara på det. Inte förstöra det.. Att göra saker bakom en vän eller partners rygg är inte okej, och kommer aldrig att bli det heller.
Ändå är det så väldigt lätt gjort. Tänk om alla i stundens hetta kunde minnas det underbara ordspråket " behandla andra som du själv vill bli behandlad", då skulle världen vara så mycket snällare och bättre...
Alla vi människor har en viss stolthet, hur mycket vi än vill förlåta vissa saker så gnager det inom oss. Det mesta brukar bli och kännas bättre med tiden medan vissa saker tynar bort och faller sönder och blir till ingenting. Eftersom tillit är nyckeln till i stort sett allting, vill vi kunna lita på varandra och det som sägs av våra nära och kära, så det är en synd i sig att medvetet missbruka det.
Vad vill jag eg säga med det här?
ta tillvara på varandra, älska varandra, tro på varandra och förtjäna den tillit som du får.
Gör inget som du själv inte skulle acceptera att någon annan gör mot dig.
Vissa saker slår tillbaka på en själv förr eller senare..
Låter som att du säger din lycka är beroende av någon annans prestation (dålig eller god). Mest troligt är det inte så mycket man kan "göra åt" en persons beteende eller önskningar, förändring kräver en egen vilja till det och det borde ju betyda att personen är troligen på de sätt den vill. Så den lite flumbuddistiska slutsaten vore ju att det bara är att acceptera hela altet utan göra nåt slags dömande av vad som är positivt/negativt i andra utan bara bry sig om hitta sin egen personlighet. Besides, dåliga sidor hos andra har en förmåga vara en spegel av ens egna. Så om du ser det neagtiva eller det positiva är ju egentligen helt beroende på din inställning. Vissa saker har man dock inte lust acceptera ;) /Linus
SvaraRaderaSjälvklart kan man inte förändra en person, utan man får vackert acceptera personen som den är. Precis som du säger så är personen i fråga förmodligen redan som den vill vara och är vuxen nog att fatta sina egna beslut. besluten ligger alltid hos en själv i slutändan. Så i grund och botten är det faktiskt jag som väljer att acceptera det beteendet eller inte..
RaderaTror det är lätt att komma in i ett negativt tänk när det kommer till vissa frågor. Särskilt om man upplever sig orättvist behandlad. Men då kan man såklart spinna vidare på det också.. Är jag verkligen orättvist behandlad? eller väljer jag att vara det? jag kan ju också ta mig samma friheter om jag vill.....? Och kommer då personen i fråga känna att jag gör fel? Om man ser det så, så är det ju som du säger.. att dåliga sidor hos andra tenderar att vara dåliga sidor hos en själv, för jag väljer att dom är dåliga. Jag har ett val....
Du är klok Linus, och mycket vettigt kommer ur dig. And I love u for it !