Har haft jobbarhelg i helgen, och som vanligt sätter det igång en massa tankar och funderingar. Har ni någonsin känt hur ni känner er oövervinnerliga, hur allting i livet bara går så oförskämt bra att det någongång måste rasera? att det inte är möjligt att det får vara så bra som de är just då? Ibland dyker den känslan upp.. den är underbar.. känns inte som något i världen kan förändra det. Sen vips förändras det över en sekund ialla fall.. i nästa andetag finns inte den där underbara känslan längre, den är som bortblåst, det jag trodde var oövervinnerligt var väldigt lättbesegrat.
I vänskapsförhållanden och i relationer är tillit väldigt viktigt. När man ger sitt förtroende till någon så vill man att den personen ska vårda det och ta tillvara på det. Inte förstöra det.. Att göra saker bakom en vän eller partners rygg är inte okej, och kommer aldrig att bli det heller.
Ändå är det så väldigt lätt gjort. Tänk om alla i stundens hetta kunde minnas det underbara ordspråket " behandla andra som du själv vill bli behandlad", då skulle världen vara så mycket snällare och bättre...
Alla vi människor har en viss stolthet, hur mycket vi än vill förlåta vissa saker så gnager det inom oss. Det mesta brukar bli och kännas bättre med tiden medan vissa saker tynar bort och faller sönder och blir till ingenting. Eftersom tillit är nyckeln till i stort sett allting, vill vi kunna lita på varandra och det som sägs av våra nära och kära, så det är en synd i sig att medvetet missbruka det.
Vad vill jag eg säga med det här?
ta tillvara på varandra, älska varandra, tro på varandra och förtjäna den tillit som du får.
Gör inget som du själv inte skulle acceptera att någon annan gör mot dig.
Vissa saker slår tillbaka på en själv förr eller senare..
